Modern historisk forskning om statsbyggande domineras fortfarande av 1800-talsstatens nationella paradigm. Detta har medfört att etnicitetens roll lyfts fram som en statslegitimerande faktor även för stater med långa historiska traditioner, t.ex. Sverige, och för tiden före den moderna nationalstatens födelse. Syftet med detta projekt, som fokuserar främst på 1600- och 1700-talet, är att istället lyfta fram andra än etniska aspekter av statens legitimering och problematisera de etniska. Fokus för projektet är förhållandet mellan statsmakt, nationalitet och hävdandet av territoriella anspråk i Sverige, Polen-Litauen och Brandenburg-Preussen under perioden 1650-1800.
Projektet kretsar kring följande frågor: Hur har man legitimerat de rådande statsformerna i statsrättligt tänkande? Vilken roll spelade religionen för statens legitimitet? Hur har tolerans mellan olika etniska och religiösa grupper påverkat staternas existens? Hur legitimerade staten sin position i konfrontation med andra stater (diplomati, krig, handel)? De fyra olika delprojekten har sin tyngdpunkt i någon av dessa frågor, men anknyta till de övriga. I första hand kommer projektet att inriktas på 1700-talet, även om det tar sin startpunkt 1650. Det ansluter därmed till den omfattande skandinaviska debatten om den tidigmoderna maktstaten, men behandla en tid då typiska maktstater som Danmark och Sverige redan upplevde en relativ tillbakagång. Perspektivet öppnas dock framåt och frågorna relateras till historieskrivningen om 1800-talets nationella stater. Deltagarnas olika ämnesbakgrunder – historia, idéhistoria och litteraturvetenskap/kyrkohistoria – ger projektet multidisciplinär karaktär.