Den oberoende polska fackföreningen Solidarnosc legaliserades den 31 augusti 1980 genom ett avtal med den polska regeringen. Vägen från denna händelse till parlamentsvalen 1989 var både krokig och farlig, men vandringen mot Polens och hela Östeuropas frigörelse hade ändå anträtts. Solidaritets öde blev en viktig sak för den svenska fackföreningsrörelsen. LO:s engagemang kom också att spela en stor roll också för de svensk-polska diplomatiska förbindelserna, något som smittade av sig på en lång rad svenska frivilligorganisationer som lanserade olika hjälpaktioner för Polen. Sverige kom att bli ett av de länder som gav mest stöd till den polska demokratirörelsen.
Syftet med detta projekt är att studera det stödet ur olika aktörsperspektiv: fackföreningsrörelse, officiella diplomati och offentlig debatt. Därigenom kan ett exklusivt samtidshistoriskt källmaterial både skapas och utnyttjas.
En närmast unik möjlighet att kombinera en frikostig tillgång till ett sekretessbemängt UD-material och liknande som projektet har fått tillgång till, med intervjuer med nu levande aktörer, kommer att kunna bidra till en helt ny typ av förståelse av det kalla krigets sista tid. Hur tolkades den tid man levde i? Hur uppfattade olika aktörer och grupper relationen mellan idealistiska värden och pragmatiska hänsyn i det då till synes eviga kalla kriget? Behovet av en vetenskaplig historieskrivning – som genomförs just nu i tiden – är mycket stort.