Finlandssvenskan Helena Westermarck (1857-1937) var en produktiv målare, skriftställare och politiker. Hon var aktiv på många sätt i det finlandssvenska kulturlivet och kvinnorörelsen under mer än 50 år. Skriftställeriet omfattar ett antal genrer – från recensioner och politiska artiklar till romaner och biografier. Som helhet belyser hennes skrifter inte bara tidens åsikter i skilda frågor utan de är också inte minst genom hennes långa tid som skriftställare en spegel över hur frågor förändras och hur de kan behandlas i olika genrer under perioden.
Den största delen av den hittills genomförda forskningen i projektet behandlar hennes biografier, inalles sju utgivna i bokform. Alla utom en behandlar yrkeskvinnor, de flesta verksamma under 1800-talet och således pionjärer inom sina respektive yrkesområden. Studien över dem har hittills visat att det finns vissa teman som kan sägas vara centrala när Westermarck behandlar deras utveckling, till exempel temat om hur en kvinna utan barn och man kan leva ett lyckligt liv. Ställda mot en samtida ideologi som, oavsett om ideologin dikteras av kristna eller modernt vetenskapliga tankegångar, hävdade att en kvinna utan man och barn var ofullgången visar analyser av temat hur Westermarcks text ingår i ett kvalificerat normaliseringsprojekt. Det finns också påfallande likheter mellan hur Westermarcks biografier strukturerar yrkeskvinnornas liven och hur tidigare forskning funnit att medelklassmäns yrkesbiografier under 1800-talet var en del av medelklassens etablering.
Den fortsatta forskningen kommer att jämföra Westermarcks biografier med vad hon skrivit om yrkeskvinnor inom andra genrer (politiska texter och skönlitteratur). Syftet är att fastställa hur genretillhörighet påverkar texters ”innehåll”. En av flera arbetshypoteser är att den politiska texten resp. den skönlitterära ger möjlighet till mer uttalad politisk radikalism än biografierna eftersom de senare handlar om faktiska personer som inte skall skandaliseras, samtidigt som verklighetsanknytningen och sanningsanspråket ger biografigenren en stark position som normaliseringsverktyg.