Försöken att avskaffa språkförbistringen efter Babel, särskilt intensifierade efter trettioåriga kriget, ledde inte till målet att finna ett perfekt, matematiserbart språk, men lade grunden väl till skapandet av de moderna datasystemen. Drömmen om det perfekta språket (Eco 1995) har egentligen inte så mycket gällt att hela såren efter Herrens straff mot Babel som att göra översättningar – och översättare – onödiga. Resultaten av den lingvistiska forskningen om översättning har dock visat sig mer givande för den lingvistiska teorin än för kunskapen om översättningens plats inom den interkulturella kommunikationen
.
Studiet av den litterära översättningen visar att översättning förutsätter en partiell, men också produktiv – inte bara ”förlustbringande” – återgivning. Att understryka den relativa översättbarheten betyder att flytta uppmärksamheten från substanser till processer. De auktoritära drömmarna om det perfekta språket och den ekvivalenta översättningen – helst med maskinens hjälp – har kommit att ersättas av modeller som ”spel” och ”utbyte”.
Det senaste decenniets radikala uppgörelser med strukturalismens och Chomsky-lingvistikens uppfattning av språkets systemkaraktär har fört längre. Om språkets dynamik skall sökas inte i grammatiken utan i de ständigt cirkulerade och citerade, i minnet lagrade “kommunikativa fragmenten“ (Gasparov 1996) och i den “remainder“ som motsätter sig de inlärda och pålagada regelsystemen (Lecercle 1990, 2002) måste man studera översättningens och den verbala representationens förutsättningar på nytt. Arbitraritetens axiom omkullkastas och språkets ikoniska sida och de språkliga uttryckens materialitet kommer i förgrunden.
Projektet undersöker fall av språklig representation där språkets materialitet på olika sätt står i centrum: översättningen av semantiskt svävande texter (rysk och polsk ”nonsenslitteratur”) och dövblindspråkexperiment i Sovjetunionen.